I denna lugna vinterscen omger en mjuk palett av pasteller varsamt landskapet; toner av ljusblått och mjukt vitt flätas samman och bildar en sammetslen snötäcke som täcker marken. Solen, en varm orange kula, kastar sitt bleknande ljus mot det svala bakgrund av en sen eftermiddagshimmel, där delikata, fluffiga moln speglar mjuka nyanser av rosa och lavendel. Silhuetterna av närliggande träd och stugor skapar en känsla av lugn stillhet, tyst kontrasterande mot den livliga himlen. Monet använder skickligt lösa penseldrag för att förmedla en känsla av rörelse; du kan nästan känna den friska vinterluften när färgerna blandar sig och interagerar, skapar stigar av ljus och skugga genom duken.

Den emotionella inverkan av verket är djupt lugn; man kan lätt förlora sig i den lugna atmosfären av en vinterdag, enkelheten i kompositionen inbjuder till reflektion. Historiskt sett fångar detta verk ett flyktigt ögonblick i tiden, vilket är karakteristiskt för Monets impressionistiska stil, som fokuserade på effekterna av ljus och atmosfär snarare än detaljerade avbildningar. Denna sammanslagning av känsla, atmosfär och förbigående skönhet gör att detta verk inte bara är ett landskap, utan en poetisk reflektion av naturen själv.