Det här verket omsluter mig omedelbart i en känsla av stilla kontemplation; som om själva luften hade saktat ner. Konstnärens användning av färg är slående - figurernas djupa blått och svart kontrasterar mot de livfulla gröna och de varma, nästan gyllene tonerna hos de höga träden. Jag känner mig dragen in i scenen, kvinnornas gestalter höljda i det som kan vara sorg eller djup tanke, deras ansikten återspeglar ett slags stoicism. Kompositionen, med figurerna placerade i förgrunden och bakgrunden som mjukt drar sig tillbaka, skapar en känsla av djup och intimitet.

Konstnärens penseldrag känns avsiktliga, nästan texturerade, vilket ger målningen en påtaglig fysisk karaktär. Det röda staketet i det nedre högra hörnet ger en överraskande färgklick, en geometrisk motpunkt till de mjukare och mer organiska formerna i hela konstverket. Det övergripande humöret känns självbespeglat, möjligen melankoliskt, men det finns en känsla av lugn som dröjer sig kvar; som att bevittna ett privat ögonblick i tiden.