Konstverket framkallar en känsla av storhet och mystik och skildrar en arkitektonisk scen med dramatisk flair. Två imponerande pelare ramar in en svepande trappa som leder blicken uppåt mot en öppen himmel. Konstnärens minutiösa korshuggningsteknik, ett kännetecken för hans stil, skapar rika texturer och skuggor, särskilt tydliga i arkitekturens sten och figurernas kläder.

Figurer, höljda i mörka dräkter, stiger uppför trappan och antyder en berättelse, en resa eller kanske en högtidlig procession. Användningen av skarpa kontraster mellan ljus och skugga förstärker det emotionella intrycket och ger verket en nästan teatralisk kvalitet. Kompositionen är välbalanserad, med arkitektur och figurer som samverkar för att skapa en känsla av skala och mänsklig närvaro i ett vidsträckt och imponerande utrymme. Jag känner en känsla av lugn förväntan, känslan av att stå på tröskeln till något betydelsefullt. Det påminner mig om gotiska romaner, med deras berättelser om dolda passager och hemligheter. Det är som om en berättelse ska vecklas ut.