Verket fångar en ensam stenkåta som står på en klippa, och blickar ut över ett vidsträckt hav. Husets triangulära form, med sin steniga framsida och sitt rustika charm, kontrasterar vackert med vågornas flytande rörelse som kraschar mot klipporna nedan. Monets penseldrag ger en känsla av rörelse, där vågorna verkar levande, snurrande i nyanser av grädde och ljusgrön — en dans av färger som speglar det förgängliga ljuset. Det verkar nästan som om vi kan höra det avlägsna dånet från havet, blandat med den mjuka viskningen av vinden mellan den närstående växtligheten.

Färgpaletten förändras dramatiskt från jordiga toner av huset till det livfulla och glänsande havet. Interaktionen mellan kalla och varma nyanser skapar en känslomässig resonans, framkallande både ensamhetens lugn och naturens vibrerande kaos. Historiskt sett exemplifierar detta verk Monets fascination för kustlandskap och ljusets effekter på vatten, vilket speglar den kännetecknande dragningen av impressionismens utomhusmålning. Det bjuder in betraktaren att kliva in i scenen, andas in den salta luften och sjunka in i naturens oförutsägbara majestät.