I detta fängslande verk fångas essensen av en regnig dag genom en grön palett, där nyanser av grönt blandas harmoniskt; det känns nästan som att färgerna själva gråter mjukt. Szenen domineras främst av frodig växtlighet och häckar som verkar dansa i den milda vinden. Bland dessa gröna smått blommiga färger dyker de upp, och tillför punkter av liv och glädje. En pittoresk struktur, möjligen en trädgårdsbod eller en stuga, framträder blygt från den täta grönskan—en tyst vittne till regnet, dess tak och hörn mjukt suddade av den delikata suddigheten hos den kvarstående fukten i luften.

Kompositionen väver elegant samman olika element och inbjuder observatörerna att träda in i denna lugna värld. De horisontella linjerna av stigen och blommorna leder ögonen djupare in i scenen, vilket skapar en balans mellan kaos och lugn. Den väcker en känsla av nostalgi, som för oss tillbaka till stunder då vi såg regndropparna dansa på bladen eller minns den jordiska doften av blöt mark. Den känslomässiga påverkan är påtaglig, och utstrålar en djup lugn samtidigt som den framkallar en nästan barnslig förundran över naturens cykler. Genom detta verk väver Amiet på ett eleganta sätt ihop teman av natur, lugn och flyktiga stunder och påminner oss om den lugna skönheten som regniga dagar kan ge.