Cuno Amiet

Cuno Amiet (28 mars 1868 – 6 juli 1961) framstår som en banbrytande gestalt inom schweizisk konst, hyllad som den första schweiziska målaren att prioritera färg i kompositionen, och därmed en pionjär inom modern konst i Schweiz. Född i Solothurn, var hans far, Josef Ignaz Amiet, kansler i kantonen. Amiets konstnärliga resa började efter examen från Kantonsschule Solothurn 1883. Han studerade initialt under målaren Frank Buchser innan han skrev in sig vid Münchens konstakademi från 1886 till 1888. Det var i München han knöt en livslång vänskap med Giovanni Giacometti. Tillsammans flyttade de till Paris, där Amiet fortsatte sina studier vid Académie Julian från 1888 till 1892, och lärde sig av respekterade akademiker som Adolphe-William Bouguereau, Tony Robert-Fleury och Gabriel Ferrier.

Missnöjd med den akademiska konstens begränsningar sökte Amiet ny inspiration och anslöt sig 1892 till Pont-Aven-skolan i Bretagne. Denna period var omvälvande, då han absorberade influenser från Émile Bernard, Paul Sérusier, Roderic O'Conor och Armand Séguin. Pont-Aven-konstnärerna, särskilt deras betoning på den rena färgens uttryckskraft, påverkade Amiets tillvägagångssätt djupt och ledde honom att överge tonmåleriet. Ekonomiska svårigheter tvingade honom att återvända till Schweiz 1893, där han etablerade en ateljé i Hellsau. Hans tidiga utställningar, som en på Kunsthalle Basel 1894, möttes av blandad, ofta negativ, kritik. Trots blygsam kommersiell framgång under 1890-talet markerade ett viktigt uppdrag 1898 att måla ett porträtt av Ferdinand Hodler en vändpunkt, och Hodlers verk skulle bli ett bestående inflytande, även om Amiet skulle staka ut sin egen distinkta konstnärliga kurs.

Det tidiga 1900-talet såg Amiets framgångar öka avsevärt. Han började delta i många europeiska utställningar och vann en silvermedalj vid Världsutställningen i Paris 1900 för sin målning "Richesse du soir" (1899). År 1898 gifte han sig med Anna Luder von Hellsau och de bosatte sig i Oschwand, som blev ett livligt nav för konstnärer och författare, inklusive Hermann Hesse. Amiets hem var inte bara en kreativ fristad utan också en lärandeplats där han handledde flera studenter. År 1906, på förslag av Erich Heckel, anslöt sig Amiet till Die Brücke, den tyska expressionistgruppen, vilket ytterligare vidgade hans konstnärliga kontakter och befäste hans plats inom den europeiska avantgarden. Efter Hodlers död 1918 ansågs Amiet allmänt vara Schweiz ledande målare.

Amiets produktiva karriär sträckte sig över sjuttio år och resulterade i mer än 4 000 målningar, inklusive över 1 000 självporträtt, vilket visar hans kontinuerliga självutforskning och hängivenhet till sitt hantverk. Hans verk, även om de är mångsidiga och experimentella, betonade konsekvent färgens primat. Han målade skickligt landskap, särskilt vinterscener, frodiga trädgårdar och fruktskördar, och genomsyrade dem alltid med livfulla kromatiska harmonier. Även om han påverkades av expressionismen, behöll hans verk en lyrisk kvalitet och en stark förankring i den franska färgtraditionen. Hans mångsidighet sträckte sig bortom måleriet till illustration, grafisk konst och skulptur. Han bidrog också till det offentliga livet, tjänstgjorde i den schweiziska federala konstkommissionen och i styrelserna för Gottfried Keller-stiftelsen och Kunstmuseum Bern, och fick ett hedersdoktorat från Berns universitet 1919.

En betydande tragedi inträffade 1931 när en brand i Münchner Glaspalast förstörde femtio av hans viktigaste verk. Oförskräckt ägnade sig Amiet åt att återskapa och producera ny konst, och visade anmärkningsvärd motståndskraft. Hans senare verk, från 1940- och 1950-talen, visar en förskjutning mot mer abstrakta koncept av rymd och ljus, kännetecknade av pointillistliknande färgklickar och en lysande, pastellartad briljans. Cuno Amiets omfattande verk, hans banbrytande användning av färg och hans roll i att överbrygga schweizisk konst med bredare europeiska moderna rörelser säkerställer hans arv som en central gestalt i 1900-talets konst. Han dog i Oschwand 1961 vid 93 års ålder och lämnade efter sig ett rikt och varierat konstnärligt arv.