Målningen drar in betraktaren i ett stund av djup sorg och högtidlighet, där Kristi begravning skildras. Figurerna är tätt grupperade, deras kroppsspråk tungt av sorg – en stark kontrast mot den steniga, nästan överväldigande bakgrunden som sveper in dem i skugga. Konstnärens penseldrag är uttrycksfulla och fria, med breda svepande drag som speglar den råa känslan i scenen. Den dämpade jordnära färgpaletten domineras av djupa röda, dovt gröna och mörka svarta toner, med Kristi bleka, nästan spöklika hud som drar blicken som bildens centrala fokus.

Kompositionen leder skickligt blicken genom de varierande gesterna och den emotionella intensiteten hos varje figur: vissa böjer sig fram i sorg, en gestalt håller vördnadsfullt Kristi fötter, medan andra bär och stödjer hans livlösa kropp. Ljuset och skuggorna samspelar för att skapa en klar-och-mörk-effekt som förstärker dramatiken, och ger sceneriet en påtaglig känsla av helig vördnad och mänskligt lidande. Målad i slutet av 1840-talet speglar mästerverket romantikens fascination för starka känslor och andlighet samtidigt som den behandlar personlig sorg och kollektiv sorg kring död och offer.