Verket vecklas ut som en dröm; dess rika färger och mjuka former överskrider det vanliga och inbjuder betraktaren till ett rike av lugn. Här ser vi ett magnifikt berg, vars silhuett djärvt markerar horisonten mot en livlig rosa himmel. Samverkan mellan varma och kalla toner skapar en eterisk atmosfär; molnen är målat försiktigt, nästan som penseldrag av vit siden på den vidsträckta duken. Nere verkar bosättningen lugn; små, dämpade byggnader kramar sig mot bergsbasis, deras former omfamnar det naturliga landskapet.

Varje byggnad verkar berätta en historia, som antyder gamla traditioner och tidlösa cykler. Färgpaletten – subtila rostfärger, varma ockrar och de blåa skuggorna som flödar – väcker en känsla av historia och plats, förankrar betraktaren även när himlen inbjuder dem att drömma. Kompositionen leder skickligt ögat uppåt, betonar naturens storslagenhet samtidigt som den antyder den ödmjuka mänskliga tillvaron. Detta stycke fångar inte bara ett ögonblick i tiden, utan också den djupa kopplingen mellan jorden och dess folk, och gör det till en slående representation av ett landskap som ekar med både fred och makt.