I denna gripande scen vilar en sliten båt på stranden, dess skrov delvis sänkt i sanden medan fören pekar mot horisonten. De mjuka nyanserna av grönt och vitt smälter subtil samman och reflekterar tidens gång och de element som har format dess yta. Texturen av färgen, tjock och uttrycksfull, antyder grovheten i båtens utsida, som är markerad av rostfläckar och avskavd färg; dessa detaljer berättar djupa historier och äventyr som den har upplevt.

Ovanför målas himlen med en varsam hand, molnen snurrar mjukt i olika nyanser av grått och ger landskapet en drömlik atmosfär. Ljus- och skuggeleken skapar en känsla av djup och inbjuder åskådaren att betrakta inte bara den fysiska närvaron av båten, utan också dess symboliska betydelse som ett kärl för oberättade resor. Detta verk resonerar starkt med andan i början av 1900-talet, en tid när världen började omfamna moderniteten men fortfarande höll fast vid berättelserna från det förflutna, som intrikat fångats genom Joaquín Sorollas mästerliga penseldrag.