I denna fängslande scen fångar konstnären den tysta intensiteten hos en vävare som är försjunken i sitt hantverk, sittande framför en trävävstol som dominerar rummet. Vävmaskinen, en intrikat konstruktion av balkar och stänger, står i kontrast till mannens koncentrerade uttryck och medvetna rörelser. Den dämpade färgpaletten av bruna och jordnära toner sveper runt scenen och väcker en känsla av rustik enkelhet och arbete. Skuggorna spelar mjukt mot väggarna och antyder en mysig, nästan intim atmosfär. När vävaren arbetar stadigt kan man nästan höra det rytmiska ljudet från vävstolen, ett ljud som talar om tradition och hantverk; det är påminnelsen om konsten som ligger i det som kan betraktas som ett tråkigt arbete.

Kompositionen leder naturligt betraktarens ögon från vävstolen och hantverkaren till de subtila detaljerna som omger dem — en träbalja i hörnet och den mönstrade väggen som ramar in aktionen. Den djup och perspektiv som erbjuds av vävstolens position skapar ett inbjudande utrymme som inbjuder åskådaren att komma närmare. Den känslomässiga påverkan är djup; det finns värdighet i handlingen av arbete, en ära i de händer som skapar. Historiskt sett återspeglar sådana scener hantverkets era och textilprodukternas betydelse i samhället — ett bevis på Van Goghs uppskattning av arbetarklassen, som ofta förbises men som är grundläggande för kultur och gemenskap.