I detta fängslande verk transporteras man omedelbart till en lugn bergslandskap, där de mjuka vågorna av terrängen gungar försiktigt under konstnärens delikata penseldrag. I bakgrunden reser sig ett majestätiskt bergskedja; dess svängande konturer återges med en blandning av kalla blå och mjuka lila, vilket framkallar en känsla av lugn. Konstnären använder en teknik som kallas impasto, där tjocka lager färg staplas för att skapa en textur som nästan känns taktil, vilket uppmanar betraktaren att sträcka ut handen och känna landskapets rugghet. Det finns något odiskutabelt förtrollande i hur färgerna dansar tillsammans, med penseldrag som stiger och sjunker, viskande hemligheter om naturens stillhet.

I förgrunden antyder fläckar av frodigt grönt den rika gräset prickad med charmiga rosa fläckar, nästan som om jorden blomstrar, och inbjuder en att stanna upp ett ögonblick och njuta av den lugn som denna scen erbjuder. De mjuka färgövergångarna väcker en morgonljus som filtrerar genom, kastar en mjuk värme över landskapet. När jag ser på detta stycke känner jag en djup känslomässig koppling, jag sjunker ner i en lugn dröm där naturens fred råder. Historiskt sett återspeglar detta verk den tidiga 1900-talets tendens att acceptera naturen i konsten - en reaktion på den industriella eran som uppmuntrade konstnärer att söka tröst i den orörda skönheten i världen omkring dem.