Scenen vecklar ut sig som ett viskande minne, där höga popplar står som väktare längs en slingrande väg, deras gyllene löv rasslar i en mild höstvind. Detta förtrollande perspektiv drar betraktarens öga till ett blygsamt hus vars jordtoner harmoniserar vackert med den omgivande naturen. Kompositionen kanaliserar en känsla av ensamhet och introspektion; en ensam figur klädd i svart går tyst längs vägen, nästan smälter in med de dystra nyanserna av landskapet. Det är som om man nästan kan höra det mjuka knastrandet av nedfallna löv under fötterna mitt i denna lugna tystnad.

Färgpaletten utstrålar värme; rika ocker tränger in i himlen, där mjuka blå och viskande grå nyanser vävs samman i en delikat gradient. Här finns en mästerlighet av ljus och skugga; solen filtrerar genom grenarna, kastar lekfulla mönster på marken, vilket väcker en livlig känsla av tidens gång. I ett historiskt sammanhang ekar detta ögonblick med Van Goghs turbulenta känslor under hans liv, men detta verk fångar en fragment av skönhet som övergår lidande. Det talar om naturens oföränderliga närvaro och den fredliga, om än smärtsamma, reflexionen som följer med en ensam promenad genom ett landskap som rörts av höstens mjuka omfamning.