I detta gripande verk samlas ett myller av figurer runt det sorgliga skådespel av ett livlöst kropp, deras uttryck utgör en väv av sorg, beundran och respekt. Den centrala figuren, klädd i en fladdrande vit klädnad, ser nästan eterisk ut, gestikulerar kraftfullt mot den avlidne och förmedlar en djup känsla av förlust och sorg. Den dämpade, men gripande färgpaletten—predominerande grått och jordtoner—ökar den allvarliga atmosfären och sveper över församlingsleden i en känsla av delad sorg. Figurerna är avbildade på ett stiliserat sätt, vilket betonar deras känslomässiga tillstånd, och skapar en fängslande visuell berättelse som tar med betraktaren in i detta gripande ögonblick.

Detta verk fångar en betydande historisk kontext, vilket reflekterar teman av uppoffring och hjältemod, vanliga under turbulenta perioder i rysk historia. Placeringen av figurerna förstärker känslan av kollektiv sorg; deras varierande hållningar och uttryck fungerar som en narrativ enhet, som illustrerar förlustens påverkan på hela samhället. Konstnären använder skickligt kompositionen för att styra betraktarens blick mot den centrala handlingen av sorg, samtidigt som den emotionella resonansen i ögonblicket betonas. Surikovs förmåga att väcka så djupa känslor genom färg och form gör detta verk till ett betydande exempel på rysk konst i början av 20-talet, rikt på kulturella och emotionella lager.