Föreställ dig att du står vid en lugn flod, den kalla luften kallar på en rysning när du betraktar scenen framför dig. Verket drar in dig med sin skildring av is som mjukt bryts upp på en vidsträckt vattenspegel, en delikat kakofoni av mjuka nyanser och lugna texturer. I förgrunden syns fragment av is som flyter trögt, medan en silverglans dansar på vattenytan och speglar den dämpade himlen ovanför. Viskande vita moln svävar ovanför oss, sömlöst sammanflätade med de mjuka tonerna av gryning eller skymning. Vid stränderna står skelettliknande träd som tysta väktare, med sina nakna grenar pekande mot himlen i mjuka formationer; ett viskande av liv i ett landskap som huvudsakligen domineras av vinterns kyla. Du kan nästan höra tystnaden, störd endast av det svaga knakandet av isen i rörelse.

Längre bak i bilden framträder en liten grupp byggnader ur dimman, deras tak täckta av snö och som antyder värme inuti trots den kyla som omger dem. Monets karakteristiska penselteknik bidrar med en känsla av brådska; de snabba penseldragen skapar ett intryck av rörelse, som fångar det flyktiga i stunden. Färgpaletten här är sparsamt men slående, dominerad av mjuka vita, blå och jordtoner, varje nyans bidrar till en känsla av sorgsen skönhet. I detta landskap kan du känna en aning nostalgi för vinterns stillhet, en påminnelse om världens cykliska natur, men också en uppskattning av den värme som finns även i den kalla omfamningen av is och snö.