Målningen framkallar ett lugnt, nästan melankoliskt humör – en ensam figur som vandrar över ett fält under en vidsträckt, molnig himmel. Konstnären använder mästerligt korta, brutna penseldrag, typiska för den impressionistiska stilen, för att fånga jordens struktur och det diffusa ljuset från en vinterdag. Färgpaletten domineras av kalla blått, grönt och brunt, vilket skapar en känsla av kyla och ödslighet. Kompositionen leder ögat över det böljande landskapet och betonar himlens vidsträckthet och den mänskliga närvarons sårbarhet. Konstnärens uppmärksamhet på detaljer och hans förmåga att fånga årstidens atmosfär gör detta till ett verkligt anmärkningsvärt verk. Trädens kala grenar sträcker sig mot himlen och speglar molnens linjer, vilket ytterligare betonar ödsligheten som känns i målningen.