Konstverket fångar en hisnande bergsutsikt, återgiven med känsliga lasyrer i sepia-toner. Konstnären använder mästerligt samspelet mellan ljus och skugga för att forma de karga topparna och dalarna; effekten är nästan eterisk. Kompositionen drar blicken från förgrunden, med sin antydan om stenig terräng och gles vegetation, till de höga, snötäckta topparna som tränger igenom den dimmiga atmosfären.

Det känslomässiga intrycket är vördnad och ensamhet; bergens skala förminskar all mänsklig närvaro och inbjuder till kontemplation av naturens storslagenhet. De subtila färgskiftningarna skapar en känsla av djup och avstånd; det känns som om man kunde gå vilse i landskapets vidsträckthet. Det är en scen som viskar om det sublima, om den råa, otämjda skönheten i naturen.