Verket fångar en mystisk scen där Charing Cross-bron sväva i en mjuk och dimmig atmosfär. Himlen, kysst av en subtil dimma, visar en blek orb—en sol eller måne—som utstrålar ett subtilt men slående glöd, som om den sväva i en dröm. Nedan skimrar ytan av Themsen i silver och mjuka röda nyanser, vilket skapar en vacker reflektion som dansar på vattnet. Denna interaktion mellan ljus och vatten bjuder in betraktaren att stanna upp, som fångad i ett ögonblick av stillsam kontemplation. Landskapet smälter in i en lugn suddighet, vilket förenar land, vatten och himmel och lämnar endast de svaga konturerna av bron och den avlägsna staden. Monets pensel har föredragit viskningen av färg framför den exakta formen; varje penseldrag smälter sömlöst samman med det nästa, vilket antyder tidens övergående karaktär.

När man ser djupare blir den känslomässiga resonansen av detta mästerverk tydlig; det är en meditation över de kortlivade skönheterna i stunden. Färgpaletten är fylld med olika nyanser av blått och blandas med mjuka rosa och orange, vilket framkallar en djup känsla av lugn blandad med melankoli. Här dominerar ljuset och leder oss till en förståelse för naturens tysta kraft. Monets arbete fungerar inte bara som en representation av en specifik plats utan som en reflektion över konstnärens relation till världen—en värld som alltid är i förändring. Betydelsen av denna målning ligger inte bara i dess tekniska briljans utan också i dess förmåga att väcka i oss en längtan efter den stillhet som vi finner i de flyktiga ögonblicken av skönhet.