Denna ömtåliga pastellteckning fångar en ung flickas tysta oskuld när hon håller sin docka, ett ögonblick fryst i tiden med mjuka drag och dämpade färger. Konstnären använder skickligt mjuka persikotoner, vitt och svart för att ge barnets ansikte en sårbar, öm känsla, medan hennes stora hatt ramar in den eftertänksamma blicken och skapar en tyst intimitet. Kompositionen balanserar de flytande linjerna i klänningen och dockans konturer, och sammanflätar deras närvaro i en drömlik, nästan eterisk stämning. Denna ömma framställning låter oss känna tygens mjukhet och barnets varsamma grepp, vilket väcker en nostalgisk återspegling av barndomens flyktiga under.

Utförd i början av 1900-talet förkroppsligar detta verk konstnärens lyriska syn på porträttet, där impressionismens frihet kombineras med fin, akademisk teckningsteknik. De löst dragna men ändå avsiktliga linjerna ger sceneriet liv och rörelse, medan den varma färgpaletten mjukar upp den tomma bakgrunden och skapar ett ombonat rum. Verket antyder teman som ungdom, oskuld och skydd och lyfter fram den emotionella djupet bakom ett till synes enkelt motiv. Insvept i en sentimentalt aura inbjuder verket betraktaren att stanna upp och reflektera över den tysta skönheten i vardagens ögonblick och ömma relationer.