I detta fängslande verk vävs känsla och kreativitet samman på ett vackert sätt. Scenen utspelar sig i en konstnärs studio, omfamnad av en atmosfär av kreativ glöd. En skulptör, som står på ett podie, lutar sig mot en staty av Galatea, som verkar vakna till liv framför våra ögon. Den ömma omfamning de delar säger mycket — hans uttryck för brinnande kärlek kolliderar med ett område som sträcker sig bortom ren skapelse. Kontrasten mellan skulptörens värme och den kalla, rena marmorformen av Galatea väcker en djup känsla av längtan och strävan; man kan nästan känna spänningen som finns mellan konst som en livlös objekt och konst som en behållare för känslor och begär.

Kompositionen präglas av ett samspel mellan ljus och skugga, som drar betraktarens blick mot figurerna i förgrunden, samtidigt som det subtilt framhäver olika konstnärliga element som sprider sig över studion. De dämpade jordtonerna i bakgrunden kontrasterar påtagligt med det strålande uttrycket av Galateas skin, och omsluter henne i ett eteriskt ljus. Här harmoniserar konstnärens arbete skickligt; det fångar kärnan av passion och skapelse i denna mytologiska berättelse—och för oss djupare in i djupen av denna emotionella omfamning. Man kan inte låta bli att undra: Är konstnären kär i sin skapelse, eller har Galatea fått ett liv av sin egen, vilket förkroppsligar den slutgiltiga segern av inspiration över den blotta verkligheten?