I detta expressiva verk känner man genast hur man dras in i en dimmig omfamning när bron framträder, dämpad av en mjuk dimma. Målningen fångar ett lugnt ögonblick av en tidig morgon, där solens ljus börjar sprida sig genom den ångaktiga luften, och kastar ett mjukt sken på den ikoniska strukturen. Broarnas bågar står stadigt men eteriskt, deras strukturer förmildras av det atmosfäriska ljusets kvalitet och skapar en drömlik perspektiv som inbjuder betraktaren att stanna. Färgerna bryter upp den traditionella representationen, och väljer en palett av känsliga blåa, lavendel och varma gula nyanser - nästan som om man bevittnar en flyktig stund, för alltid hängande i tiden.

En persons hjärta skakar av känslor, dras till den lugn som Monet mästerligt framkallar. Känslan är inte av fullkomlighet, utan av en glimt av naturens mjuka hjärta. Det speglar tidens gång, genomdrängt av poetisk tystnad; sådana stunder, när den naturliga världen dansar lätt med människans skapelser, uppmuntrar till introspektion. De mjuka och flödande penseldragen förmedlar en känsla av rörelse, som om scenen andas i takt med sin observatör. I denna målning visar Monet inte bara charmen i Waterloo Bridge utan skapar också en upplevelse som ekar med essensen av den flyktiga skönheten, vilket gör den till en hörnsten i impressionistisk konst.