Verket omger sig av betraktaren i ett solsken som fyller landskapet där livliga färger sömlöst smälter samman för att skapa en scen som är full av liv och energi. En kvinna dominerar förgrunden, hennes delikata figur framhävs av en flödande klänning som påminner om tidens långa kjolar. Hon håller ett paraply, inte bara som skydd mot solen, utan som ett iögonfallande element som styr vår blick; det röda mot de frodiga gröna nyanserna skapar en känsla av värme som strålar från hennes gestalt. Runt henne representerar breda penseldrag av gult och grönt fält som är prickade med vilda blommor, deras guld som sprider sig över den gröna scenen, ger intryck av soliga stunder där naturen vaknar till liv.

När våra ögon vandrar över duken ser vi två gestalter i fjärran, som till synes befinner sig i ett lättsamt samtal eller kanske går genom fälten. Kompositionen är mästerligt balanserad; kvinnans närvaro förankrar scenen medan de avlägsna gestalterna skapar djup, och bjuder in åskådarna att tänka sig en berättelse som utvecklas i denna idylliska miljö. Penselföringen är lös men avsiktlig—varje drag är livligt och nästan taktilt, så att det väcker känslan av den varma brisen och surrandet av livet omkring oss. Monets verk här är inte bara en avbildning av landskapet, utan en inbjudan att uppleva glädjen och lugnet i en sommardag på landsbygden.