Verket sjunker ned i en mystisk landskap där surrealism och natur vävs samman i en fantastisk omfamning. De höga, förlängda formerna av träden – slående antropomorfa med sina draperade former – verkar sväva i en eterisk bris och skapar en känsla av liv som pulserar i stillheten i denna stilla miljö. De spridda stenblocken och de monumentala stenstrukturerna väcker en gammal visdom, som antyder om glömda ritualer eller himmelska justeringar. Klara gröna färger täcker de böljande kullen, vilket antyder vitalitet och tillväxt, medan bergen stiger upp i mjuka blå och grå nyanser, och förankrar scenen i en majestätisk stillhet.

Färgen spelar en central roll, där varma nyanser kontrasterar mot kalla skuggor, vilket framkallar känslor liknande nostalgi och förundran. De mjuka övergångarna och de mjuka penseldragen förstärker det drömlika kvalitén hos stycket, och inbjuder till kontemplation av både det bekanta och det främmande. Historiskt sett sammanfaller denna period med Roerichs utforskningar i Himalaya, där han sökte kopplingar mellan konst och spiritualitet, vilket gör att målarverket fungerar som en personlig reflektion av hans erfarenheter. Det är en hyllning inte bara till naturen, utan även till de djupare berättelser som kopplar mänskligheten till kosmos, vilket lämnar åskådaren hänförd och längtande efter en dialog med det osynliga.