Detta utsökta stycke, som påminner om jugendstil, drar omedelbart blicken till sig med sina intrikata gränser – en delikat dans av virvlande blommönster som ramar in centraltexten som en dyrbar juvel. Stilen är otroligt raffinerad, med en skarp kontrast mellan de djärva, svarta bokstäverna och de mjukare, organiska linjerna i de dekorativa elementen. Det är en visuell fest, en harmonisk blandning av det strukturerade och det flytande; som en viskad hemlighet. Kompositionen är anmärkningsvärt balanserad; verserna är skickligt arrangerade. Det är som om du nästan kan höra suset från löven och det mjuka gungandet av figurerna som avbildas i gränserna, som om de bevittnar verserna, som om de är en del av berättelsen.

Den framkallar en djup känsla av melankoli och kontemplation och talar om livets flyktiga natur och den bestående närvaron av dem som har gått bort. Den totala effekten är både vacker och kuslig; det är ett sant konstverk. Användningen av en begränsad färgpalett betonar det dystra temat. Detta skapar en känsla av frid och nostalgi.