En vibrerande explosion av blå iris dominerar scenen, kastar en förtrollande förtrollning som lockar betraktaren in i en storm av färg och textur. Penseldragen är animerade, varje kronblad avbildas med flöde och nåd, vilket visar Van Goghs mästerskap i att fånga rytmen i naturen. De rika azurblå tonerna av irisen står i skarp kontrast till de varma, jordnära tonerna av jorden nedanför, vilket skapar en dynamisk interaktion mellan kyla och värme.

Kompositionen blomstrar i den frodiga grönskan, med långa, svängande gräslöv som leder ögonen över duken. Klara gula fläckar och antydningar till vita blommor syns i bakgrunden, vilket ger djup och komplexitet, som om naturen själv firar. Denna livfulla palett, som är genomsyrad av liv och energi, väcker känslor av glädje och lugn, vilket inbjuder oss att dröja kvar i detta blomsterparadis. Historiskt sett speglar detta verk en tidpunkt då Van Goghs känslomässiga och mentala strider ofta uttrycktes genom de livfulla färgerna och den intensiva penseldrag som kännetecknar hans senare verk.