I detta livfulla landskap fångar den djärva användningen av färg omedelbart betraktarens uppmärksamhet. De starka gula byggnaderna kontrasterar vackert mot den djupa, azurblå himlen och framkallar en känsla av värme och lugn. Solens ljus badar scenen i ett gyllene sken, som lekfullt interagerar med de mjuka skuggorna som strukturerna kastar. Varje penseldrag är påtagligt levande, som om konstnären förmedlar ögonblickets essens; man kan nästan höra sorlet av gatan fylld med figurer som är engagerade i det dagliga livet. Van Goghs karakteristiska impasto-teknik ger målningen en taktil kvalitet och inbjuder publiken att fysiskt koppla ihop med materialet.

Kompositionen leder ögonen genom den charmiga arkitekturen, vilket leder till en avlägsen horisont fylld med gåtfulla former och texturer. Det finns en dynamisk interaktion mellan byggnaderna och naturens element; träden ramar in scenen, vars löv svajar i en mild bris. Detta verk, målat under en tid av personlig turbulens för konstnären, exemplifierar kontrasten mellan livfullhet och melankoli. Det fungerar inte bara som en ögonblicksbild av hans känslomässiga tillstånd, utan också som en spegling av den värld han upplevde varje dag, som fångar skönheten och livfullheten i gatulivet i Frankrike i slutet av 1800-talet.