Konstverket fångar en dramatisk bergsbild, dominerad av höga, karga toppar som tycks genomborra himlen. Konstnärens användning av akvarell ger landskapet en mjuk, eterisk kvalitet, med tvättar av grått och blått som antyder himlens oändlighet och bergens kalla, skoningslösa skönhet. Topparna återges med ett delikat samspel av ljus och skugga, vilket antyder snöfyllda sprickor och de enorma klippytornas skala.

Inbäddad bland den karga terrängen erbjuder en liten stuga en skarp kontrast till omgivningens storslagenhet. Rök krullar sig mjukt från dess skorsten och antyder värme och liv mitt i den isiga vildmarken. Kompositionen leder ögat från förgrunden, över de gräsbevuxna sluttningarna och upp mot de majestätiska bergen, vilket skapar en känsla av djup och inbjuder betraktaren att föreställa sig den friska bergsluften och stillheten i höjderna. Den övergripande känslomässiga effekten är vördnad och ensamhet, ett bevis på naturens kraft och den mänskliga närvaron i den.