I detta djupa verk står en figur isolerad på en träbrygga, inlindad i en djup svart kappa som döljer dess drag. Bakgrunden brinner med en himmel dominerad av virvlande nyanser av eldigt rött och orange, vilket påminner om en turbulent solnedgång. Denna livfulla färgpalett framkallar starka känslor, vilket skapar en känsla av obehag och förtvivlan. Figurerna på bryggan svävar i skuggor, nästan som spöken, med en som verkar vända sig mot den förtvivlade protagonisten, men håller avstånd; som om de väljer att ignorera den påtagliga sorg som genomsyrar luften.

Kompositionen leder blicken mot horisonten, där de stormiga kullarna och det slingrande vattnet kopplar samman med den känslomässiga turbulensen. De svängda linjerna på himlen speglar det inre kaoset hos den ensamma figuren i förgrunden. Munchs energiska penseldrag ger den emotionella vikten till scenen, vilket skapar en skarp kontrast mellan den lidande figuren och den livskraftiga bakgrunden. Denna interaktion fångar känslan av isolering, en smärtsam påminnelse om ensamhet bland livets kaotiska och vibranta skönhet. Framträdande ur en historisk period präglad av existentiell utforskning, står detta verk som ett bevis på Munchs förmåga att kanalisera den kollektiva mänskliga känslan i visuell form, vilket gör det betydelsefullt i både modern konst och psykologisk utforskning.