Detta nedtonade men fängslande maritima landskap omsluter betraktaren i en kylig och lugn atmosfär, dominerad av vidsträckta, mjuka blå vatten som sträcker sig mot en avlägsen kustlinje under en hotfull, mulen himmel. De subtila skiftningarna av turkos och gråblått i vattnet skapar en mild kontrast till det mörka, frodiga gröna landskapet längre bort, medan sandbankar skimrar i dämpade beige toner. Den vida himlen, täckt av tjocka, vågiga moln, förmedlar en känsla av annalkande storm eller väderförändring, vilket ger verket en tyst spänning och en naturlig majestät. Artistens mjuka men precisa penseldrag harmoniserar kompositionen till en stillsam helhet, där det horisontella betoningen förstärker känslan av lugn rymd och bjuder in till kontemplation.

Verket, utfört 1902, speglar en unik kombination av postimpressionistisk klarhet och en återhållsam fauvistisk influens, med fokus på tonal harmoni snarare än dramatiska färgkontraster. Den återhållsamma paletten och den avvägda kompositionen återspeglar både den poetiska stramheten och den rustika charmen hos den bretonska kusten och fångar det subtila samspelet mellan hav, land och himmel med minimalistisk elegans. Det är en tyst men kraftfull hyllning till naturens sinnesstämningar, som blottlägger konstnärens skarpa blick för subtila ljus- och atmosfärförändringar som väcker emotionell resonans under ytan av stillhet.