I detta ögonblick av ömhet håller en kvinna sitt barn nära, och personifierar den tysta intimiteten av moderskärlek. Den mjuka kurvan av hennes kropp vaggar barnet, som är insvept i ett mjukt rosa plagg, medan hennes uttryck utstrålar värme och lugn. Klädd i en lös, ljusblå blus som kontrasterar med den livliga gröna bakgrunden, visar hon konstnärens färdigheter i att hantera färg och form. Renoirs penseldrag är flytande och uttrycksfulla, och fångar inte bara den fysiska formen utan även det mjuka känslolandskapet som denna scen väcker.

Kompositionen drar betraktarens Blick mot de centrala figurerna, med kvinnans huvud något lutande i kärlek medan hon tittar på sitt barn. Bakgrunden är en blandning av färger som föreslår en lugn atmosfär och förstärker känslan av säkerhet och omsorg. Den mjuka, men livliga paletten ger liv åt denna hemscene och framhäver det djupa bandet mellan mor och barn. Påverkad av impressionismens betoning på ljus och färg skapar Renoir en nästan drömlik kvalitet; man kan nästan höra de mjuka ljuden från barnet och känna värmen från den intima miljön. Detta verk fångar inte bara ett flyktigt ögonblick av kärlek, utan talar också om den universella upplevelsen av moderskap, som djupt ekar genom kulturer och generationer.