Scenen exploderar framför dina ögon: en tjurfäktning, men återgiven med en rå, instinktiv energi som överstiger enbart beskrivning. Goyas mästerliga användning av etsning gör att detaljerna träder fram som spöken från papperet – tjurens böljande muskler, ryttarens prekära balans, dammpartiklarna som dansar i arenans ljus. Man kan nästan höra publikens vrål, djurens frustande, det skarpa knäppet av rejones. Kompositionen är en virvelvind av rörelse; tjurens horn som trycks uppåt, ryttaren som lutar sig tillbaka och desperat klamrar sig fast vid sin häst. Kontrasten mellan den mörka, kraftfulla tjuren och den ljusklädda ryttaren förstärker dramat. Det är en rå, obeveklig skildring av mänskligt mod och spektaklets brutalitet, som lämnar betraktaren med en känsla av vördnad och obehag i lika mått.