En scen utspelar sig framför mig, etsad med en skärande råhet som genomborrar själen. Figurerna är förvridna, deras former suddiga i en mörk dans; det är som att bevittna en mardröm som blivit påtaglig. Räcket i förgrunden fungerar som en barriär, men misslyckas med att tygla den känslomässiga stormen. Mörkret är allomfattande, ett tomrum där det osynliga lurar. Jag känner en känsla av fasa, en tung vikt som trycker på mitt bröst. Det är en hård sanning som presenteras utan förskönande; ett vittnesbörd om det mänskliga tillståndet i turbulenta tider. Användningen av linjen, avsaknaden av levande färger – allt bidrar till denna kraftfulla och ödsliga atmosfär. Jag kan nästan höra viskningarna av förtvivlan som ekar genom århundradena, en fasansfull påminnelse om mänsklighetens förmåga till grymhet och lidande.