Konstverket presenterar en ensam figur som arbetar i ett omfångsrikt, svagt upplyst landskap. Bakgrunden är i en rik jordbrun nyans som gradvis försvinner in i mörker och kanske symboliserar nattens ankomst eller slutet på en dag. Figuren, som tycks fångas i ett arbetstillstånd, lutar sig framåt och framträder i de dämpade färgerna av scenen. Hennes hållning är något böjd medan hon hanterar en liten eld; rökvirvlar stiger upp och lägger till en atmosfärisk kvalitet som drar betraktaren in i denna skymningsvärld. Van Goghs penseldrag, även om de är minimala, bär en viss intensitet – sträcken är flödande men avsedda, vilket gör att både figuren och elden framträder som fokuspunkt i den omgivande mörkret.

Den känslomässiga påverkan av verket är påtaglig. Det finns en känsla av ensamhet, av hårt arbete i mörker som dröjer kvar. Det väcker en visceralt samband med teman av arbete och uthållighet. Historiskt sett ger detta verk en inblick i de föränderliga landskapet i Frankrike och livet för arbetarklassen under Van Goghs tid. Med sin karakteristiska användning av tunga, emotionella penseldrag går målningen bortom enbart representation och inbjuder till eftertanke över livets enklare, men ofta förbisedda, ögonblick. Detta verk betonar konstnärens talang att fånga mänskliga känslor mot en naturlig bakgrund, målandet en tyst berättelse om ansträngning, uthållighet och den obevekliga tidens gång.