Den här suggestiva etsningen visar mänskliga figurer försedda med vinge-liknande apparater, svävande i luften mot en mörk, nästan hotfull himmel. Den intrikata korsskrafferingen och skarpa kontraster som kännetecknar etsningen framhäver de spända musklerna och de ansträngda uttrycken på figurerna, vilket fångar både fysisk spänning och människans längtan efter att flyga. Kompositionen balanserar skickligt flera flygande former, var och en med olika positioner och vingdesigner — från fladdermusliknande vingar till paraplyliknande glidare — och frammanar en surrealistisk dans av tidiga flygdrömmar och mänskliga ambitioner.

Den dämpade monokroma färgpaletten förstärker det dramatiska chiaroscuro och tillför djup och rörelse, som om dessa figurer är fast mellan jord och himmel, verklighet och fantasi. Bilden är känslomässigt laddad och berättar om djärva fantasier och kanske dårskap, och väcker en blandning av förundran, förtvivlan och melankoli. I sin historiska kontext från tidigt 1800-tal speglar verket tidens fascination för människans flygförmåga, teknik och de sköra gränserna mellan natur och uppfinning, och understryker dess betydelse som ett visionärt verk i Francisco Goyas samlade verk.