I denna fängslande duk transporteras betraktaren till en lugn vattenlandskap där de mjuka stroken av blått och grönt smälter vackert samman. Vattenytan pryds av flytande näckrosblad, vars runda former leker glatt mot flödet av vattnet nedan. Försiktiga rosa lotusblommor prickar scenen, och lägger värme och liv till den övervägande kalla paletten. Den totala kompositionen ger en drömlik känsla; det är en inbjudan att stanna, andas och förlora sig i naturens famn.

Monets mästerlighet strålar genom hans användning av ljus och färg. Reflektionerna som skapas av solskenet som dansar på vattenytan väcker en känsla av lugn, medan de subtila variationerna i nyans—från blek himmelsblå till djupt cerulean—förmedlar en känslomässig resonans som väcker lugn. Man kan nästan känna den lätta brisen och höra det mjuka prasslet av löv. I sammanhanget av konstnärens resa mot impressionismen fångar detta verk perfekt både en stund i naturen och konstnärens innovativa ande, vilket förstärker dess betydelse inom landskapsgenren i konsthistorien.