Duken andas ut öknens vidsträckhet, ett panorama av ockra och himmelsblått där en karavan långsamt men säkert går framåt. Konstnären använder ljuset mästerligt för att skulptera scenen, solen kastar ett disigt sken över sanden och figurerna. Kompositionen är expansiv; blicken dras ut i fjärran, följer resenärernas bana. Penseldragen är lösa och suggestiva och fångar den skiftande atmosfären i det torra landskapet. Jag kan nästan känna värmen, de fina sandkornen i luften. Konstnärens val av palett, en symfoni av brunt, gult och blått, förstärker känslan av det exotiska och det okända. Det är en visuell resa, en viskning av avlägsna länder och antika rutter.