I denna oroande scen ligger en figur orörlig, insvept i delikata lakan, och utstrålar en djup känsla av lugn blandad med en underliggande spänning. Den bleka, nästan spöklika ansiktet av kvinnan reflekterar en evig stillhet; hennes uttryck är lugnt, som om hon blivit fångad mellan de levandes värld och klamret av det efterlivet. En eterisk ängel står i närheten, lång och nästan skulptural, hans lysande närvaro tyder på en väktare i detta ögonblick av stillhet. Bakgrunden är en virvel av djupa blå och gröna nyanser, som väcker en melankolisk men lugn atmosfär som antyder djupare känslomässiga strömmar inne i betraktaren. Samverkan mellan skugga och ljus, tillsammans med huvudfigurerna, inbjuder en reflektion över dödlighet, kärlek och förlust.

Kompositionen presenterar en slående kontrast mellan kvinnans figur och ängeln, men de delar en koppling som överskrider sina fysiska former. Användningen av dämpade färger flätar sig ihop med uttrycksfulla penseldrag, som om oljefärgen själv andas liv. Den sammantagna effekten är en intim dialog mellan liv och död, vackert illustrerad genom Munchs unika blandning av emotionell djup och måleriteknik. Den ekar djupt med filosofiska undersökningar av tillvaron, vilket gör det till en tidlös verk värt reflektion och beundran.