En mystisk och tyst scen utspelar sig i denna suggestiva målning, där en ensam gestalt står vid en gammaldags gatlykta mot en vidsträckt, dämpad horisont. Horisonten suddas mjukt ut i himlen och antyder fjärran arkitektoniska former – kupoler och ett spiror som skymtas genom en lätt dimma. Ytan under gestalten är blek, nästan snöliknande, och kontrasterar mot ett mörkt band av en mur eller en vall som delar upp bilden horisontellt. Konstnärens penseldrag fångar en delikat balans mellan ljus och skugga, och skapar en atmosfär fylld av tystnad och eftertänksam ro.

Den dämpade färgpaletten med blått, mjuka gråtoner och dämpade bruna nyanser bjuder in betraktaren till en värld insvept i dimma, som väcker känslor av ensamhet och eftertanke. Den minimalistiska kompositionen och det återhållsamma detaljarbetet riktar fokus mot förhållandet mellan den mänskliga närvaron och det vidsträckta, diffusa stadslanskapet, och lyfter fram teman som isolering och tyst reflektion. Verket är ett tidigt 1900-talsexempel på utforskning av stämning och atmosfär, med en poetisk stillhet som dröjer kvar länge efter betraktandet.