Detta ömtåliga konstverk fångar en kvinna som elegant lutar sig tillbaka på en mjuk soffa, hennes lugna uppsyn understruken av subtila detaljer. Utförd främst i varma sepiafärger utstrålar verket en tidlös charm, balanserande ljus och skugga för att skapa djup och textur utan att överväldiga scenen. Konstnärens flytande penseldrag och mjuka lager ger liv åt tygvecken och modellens lugna uttryck, och förenar realism med en mild impressionistisk känsla. Kompositionen leder blicken över soffans mjuka kurvor till kvinnans lugna och något eftertänksamma blick, och bjuder in till att föreställa sig berättelsen bakom denna samlade gestalt. Runt henne framträder en enkel interiör — inramade speglar och ett ovalt föremål antyder en förfinad, hemmiljö, vilket tillför lager av intimitet och stillsam sofistikering.

Verket, skapat 1892, hör till den sena impressionismen och är präglat av den elegans och modernitet som präglade det parisiska samhället på den tiden. Det fångar inte bara modellens grace utan visar också konstnärens skicklighet i subtila tonövergångar och komposition, och skapar en känslomässig atmosfär som är både kontemplativ och förfinad. Den dämpade paletten ger en lugn emotionell effekt, framkallar nostalgi och en stillsam närvaro, och är en betydande hyllning till vardagens och porträttets stilla skönhet.