En kvinna, till synes försjunken i djup sömn, dominerar duken; hennes form, badad i ett mjukt, eteriskt ljus, träder fram ur det omslutande mörkret. Konstnären använder mästerligt ett delikat samspel av ljus och skugga och skapar en känsla av lugn och självbeskådning. Man kan nästan höra den mjuka upp- och nedgången av hennes andetag, känna tyngdlösheten i hennes drömmar. Penseldragen, även om de är mer suggestiva än exakta, återger tygets struktur och ansiktets känsliga konturer med anmärkningsvärd känslighet. Det framkallar en känsla av stilla kontemplation. Detta konstverk är en gripande utforskning av den mänskliga psyket, en visuell dikt som viskar om de inre mysterierna.