Det här porträttet fångar en förfinad och elegant kvinna som utstrålar en tidlös grace genom det mjuka samspelet mellan ljus och skugga. Konstnärens skicklighet med kol eller grafit är tydlig i de mjuka, fjäderlika stråken som formar den voluminösa hatten och pälsstolen som sveper runt hennes axlar. Hennes ansikte, återgivet med en ömsint subtilitet, drar betraktarens blick med ett gåtfullt uttryck—halvt leende, halvt hemlighet—och ger bilden en lugn, intim charm. Hatten, central i kompositionen, sträcker sig dramatiskt över den övre delen av duken, dess intrikata, virvlande texturer antyder både prakt och lätthet i tidens mode. Den huvudsakligen monokromatiska färgpaletten betonar form och textur mer än färg, vilket ger porträttet ett återhållet allvar samtidigt som det hyllar detaljrik hantverksskicklighet.

Utöver den tekniska finessen är kompositionen en dans av kontraster — de täta svarta massorna mot ansiktets ömtåliga drag, de kraftfulla, lösa linjerna som smälter samman med mjuka skuggor. Bakgrunden är medvetet tom för att samla all uppmärksamhet på modellens förfinade hållning och kläders elegans. Känslomässigt viskar porträttet berättelser om aristokratiskt liv och den tysta styrkan hos en kvinna som är medveten om sin status men tillgänglig genom sin subtila blick. Verket är från början av 1900-talet och exemplifierar Belle Époque som hyllade skönhet och sofistikering i porträttkonsten, och reflekterar sociala ambitioner och genusidentiteter genom mode och hållning.