I detta fängslande verk reser sig parlamentets ikoniska silhuett mot bakgrunden av en gripande solnedgång. Szenen målas med en mjuk, suddig teknik som väcker en drömlik tillstånd, och fångar Monets fascination för ljus och atmosfär. Varje penseldrag fångar lätt övergången mellan dag och natt; de mörka konturerna av tornen och byggnaderna sveps i ett dimmigt sken, vilket föreslår det flyktiga skönhet i stunden. De glimmande vattnen reflekterar varma oranges och djupa röda färger, deras böljande mönster bjuder in betraktaren att fundera på den lugn som en sådan scen kan inspirera. Monets mästerskap av färgdynamik är tydligt här, eftersom han kombinerar en relativt dämpad palett med livliga nyanser som dansar över duken.

Den emotionella påverkan av detta verk ligger i dess förmåga att transportera oss till en annan tid och plats, där sammansmältningen av natur och urbanitet skapar en lugn oas mitt i kaoset. Det talar om betraktarens längtan efter skönhet och fred, resonera med livets flyktiga natur. Målad under en period av dramatiska förändringar i England, fångar detta verk essensen av den impressionistiska rörelsen som ofta firade nuet. När betraktaren blickar på detta verk, kan man inte hjälpa att känna en koppling till tidens gång som reflekteras både i den ljusa himlen och i det stilla vattnet, som dyker ner i den flyktiga prakt av naturens ljusspel.