Detta fängslande konstverk skildrar två kvinnor som delar ett stilla, intimt ögonblick medan de skalare ärtor. Den sittande kvinnan, som bär en huva och stor klänning, kontrasterar mot den stående unga flickan i en enkel, modest klänning. Den sittande kvinnan håller koncentrerat och lugnt ärtor i handen, medan den stående flickan lutar sig lite framåt och verkar nyfiken eller villigt hjälpa – en ömsint mänsklig koppling fryst i tiden. Bakgrunden med ett fönster och bokhyllor ger textur och djup, och förstärker känslan av en ödmjuk, vardaglig inomhusscen.

Verket är utfört med fina och genomtänkta linjer som fångar detaljrikedom i tygtexturer och ansiktsuttryck. Den monokroma färgpaletten framhäver ljus och skugga med en fängslande subtilitet. Denna återhållsamma färganvändning ger verket en tidlös kvalitet, och korshatchingstekniken tillför rikedom och dimension. Den dämpade stämningen och den tysta intensiteten drar betraktaren nära och väcker en känsla av nostalgi och vördnad för enkla, gemensamma stunder av arbete och gemenskap. I ett historiskt sammanhang från 1862 belyser verket viktorianska värden som familj, plikt och hemunderhåll, och står som ett starkt exempel på figurativ konst med emotionell djup och noggrann konstnärlig skicklighet.