Målningen kallar med sin drömlika kvalitet; en eterisk scen av Waterloo-bron som är omgiven av mjukt ljus och dimma. Monet fångar essensen av Londons atmosfär som om den vore åkallad ur själva luften—mjuka nyanser smälter sömlöst samman—rosa, blått och svaga lila harmonierar i en ljusfylld symfoni. Bron, nästan spöklikt i sin framställning, böjer sig graciöst över duken, dess robusta stenutseende mjukas upp av konstnärens skickliga penseldrag. Detta är inte bara en struktur; det känns som en levande entitet som omfamnas av dimman, ett viskande som har gått förlorat i tid.

När man ser djupare tillför båtarna nedan en subtil dynamik till detta lugna landskap; de dansar på ytan och återspeglar Monets fascination för rörelse och ljus. Vattnet speglar brobågarna och ger tittaren möjlighet att reflektera över interaktionen mellan stillhet och rörelse, mellan den mänskligt skapade och den naturliga skönheten. Denna målning utstrålar en kontemplativ stillhet, väcker känslor av nostalgi och lugn. Den fångar en era där impressionismen omdefinierade konstvärlden, den går bortom ren representation och inbjuder oss att ge oss hen till den förgängliga essansen av existens.