Detta djupt känslomässiga konstverk presenterar en gripande scen av sorg och förlust. Den centrala figuren ligger livlös, med ett lugnt ansikte som endast präglas av den melankoliska tystnaden av döden; man kan nästan känna den påtagliga sorgen som strålar från figurerna omkring. Den sörjande kvinnan, troligen Andromache, fångar vår uppmärksamhet, hennes ansiktsuttryck en djup blandning av förtvivlan och kärlek. Det mjuka greppet från ett barn vid hennes knä påminner om oskuld mitt i tragedin, som en tråd som binder dem till den avlidne.

Kompositionen är mästerligt orkestrerad, med triangulära arrangemang som leder ögat inåt. Ljuset belyser de centrala figurerna, i kontrast med de dämpade bruna och grå tonerna som omger scenen. Draperierna runt dem ramar försiktigt in ögonblicket, vilket skapar en nästan teatralisk intimitet. Den känslomässiga inverkan är obestridlig, vilket gör åskådaren till en inte bara observatör utan en känslomässig deltagare i denna hjärtskärande berättelse. Historiskt sett resonerar detta verk med teman av klassisk hjältemod och lidande, och framkallar både mytologiska referenser och universella mänskliga känslor.