Denna ömsinta teckning fångar ett stillsamt och intimt ögonblick mellan mor och barn. Den lilla flickan sover fridfullt, tryggt vilande i sin mors knä. Konstnären använder mjuka, följsamma linjer med inslag av brunt och vitt krita på ett beige papper som ger en varm och mjuk känsla till scenen. Användningen av ljus och skugga är subtil men effektiv och framhäver de mjuka formerna hos det sovande barnet samt moderns skyddande händer som utstrålar omtanke och lugn.

Kompositionen är vackert balanserad, med barnets form lutande diagonalt över bildytan, vilket leder betraktarens blick mjukt längs scenens konturer. De uttrycksfulla, nästan skissartade linjerna ger teckningen liv och spontanitet, medan pastellens mjuka drag framkallar den ömhet och skörhet som ögonblicket förmedlar. Verket gestaltar inte bara moderlig hängivenhet utan också en universell känsla av fridfull vila — en tyst vaggvisa som överträffar tid. Det inbjuder till eftertanke kring bandet mellan förälder och barn i en historisk kontext där impressionistiska och postimpressionistiska konstnärer började hylla dessa vardagliga, intima stunder.