Detta dystra och gripande konstverk fångar ett djupt känslosamt ögonblick av sorg, där en mantlad figur, sannolikt Jungfru Maria, varsamt stöder Kristi livlösa kropp. Kompositionen är intim men sparsmakad, med figurerna placerade centralt mot ett mörkt, nästan tryckande landskap som sträcker sig till avlägsna kullar under en dyster himmel. Konstnären använder chiaroscuro med fina övergångar av mörkbruna och dämpade ockratoner, vilket låter de svaga gloriorna runt huvudet mjukt lysa och framhäver deras helighet mitt i mörkret. Ljuset och skuggan formar figurerna med en skulptural kvalitet och förstärker scenens känslomässiga tyngd.

Det finns en påtaglig tystnad och högtidlighet som strålar från duken; man kan nästan känna vikten av förlust och ögonblickets bräckliga ömhet. Draperade tyger och blek naken hud kontrasterar starkt och understryker figurernas sårbarhet och mänsklighet. Historiskt sett speglar detta verk 1800-talets romantiska intresse för religiösa teman fyllda av personlig sorg och transcendens. Det är en gripande meditation över uppoffring och medkänsla, som inbjuder betraktaren att stanna kvar i dess tysta sorg och andliga djup.