Denna suggestiva scen visar en massiv klippa där byggnader klamrar sig fast, målade med Goyas karaktäristiska lösa och täta penseldrag som fångar stenens grova textur och arkitekturens råhet. Skymningsatmosfären omger basen med dimma och skuggor av människor som samlas, vilket antyder en ritual eller social spänning. Tre vita fåglar med utbredda vingar flyger i den djupt blå himlen, vilket symboliserar frihet eller hopp. Kontrasten mellan den tunga klippmassan och fåglarnas lätthet skapar en mystisk spänning, som gör staden på toppen till både en fästning och ett skört skydd.

Färgpaletten är mörk och rik med ockra, umbratoner och flammande röda nyanser som antyder eld eller oroligheter under det sköra stället. Kompositionen balanserar bergets tyngd med fåglarnas rörelse och speglar den historiska kontexten från Goyas tid – social oro, hot om förstörelse och civilisationens motståndskraft på denna isolerade bastion. Bilden har en djup emotionell påverkan och framkallar både vördnad och oro.