Målningen drar betraktaren in i ett lugnt men gåtfullt landskap där djupt blå nyanser dominerar. Bergen reser sig i en mjuk våg mot en molnig himmel, deras former mjukas upp av lager av delikat penseldrag; de verkar nästan andas. Marken i förgrunden är avbildad i varmare toner, en gripande kontrast som skapar en slående balans och ökar den allmänna harmonin. Rika bruna och jordnära toner vävs in under de blå, vilket antyder om höstlandskap, medan de spridda, nästan abstrakta formerna föreslås en värld som är både bekant och drömlik.

När jag står framför detta verk blir jag omgiven av en påtaglig lugn; de utmanande topparna, inlindade i molnens skuggor, ropar på mig från fjärran. Den subtila men strukturerade kompositionen inbjuder ögat att vandra fritt genom landskapet och andas in den lugn som genomsyrar luften. Nicholas Roerichs genialitet ligger i hans förmåga att transportera oss; känslan kopplad till jord och himmel ekar djupt, vilket återklanger den andliga koppling han hade till naturen som han så beundrade i tider av stor oro. Detta konstverk, ett fönster till ett mystiskt rike, väcker en längtan efter utforskning och kontakt med det sublima.