I detta dramatiska landskap krossas de tumultartade vågorna mot kusten, deras skummiga vita toppar kontrasterar starkt med de mörka djupen av havet. Horisonten tänds av en flammande röd sol som sjunker under de dystra molnen som virvlar i mörka nyanser av grått och svart, vilket ger scenen en tumultartad energi. Betraktaren kan nästan höra bruset av vågorna och känna vindens kalla andakt när den sveper genom de klippiga bergen. Stående allvarligt på den klippiga utkanten, framträder en ensam figur som en silhuett mot bakgrunden av kaos; de verkar förlorade i eftertänksamhet, kanske kännande tyngden av naturens råa kraft. Interaktionen mellan ljus och skugga i denna komposition väcker en känslomässig reaktion, väcker en känsla av vördnad såväl som rädsla.