Detta slående självporträtt resonerar med en intensiv känslomässig ström som är typisk för den turbulenta livsstilen hos konstnären. Van Goghs penseldrag är passionerade och använder tjocka stråk som väcker en känsla av brådska. Blått från hans rock kontrasterar skarpt med den mörka bakgrunden, och avslöjar inte bara hans fysiska drag utan även en inbjudan till hans konfliktfyllda värld. Texturen av färgen, synligt lagrad, lägger till djup och fångar ljuset och skuggan som definierar hans vinklade ansikte; nästan kan man känna en påtaglig energi som strålar ut från honom.

Ögonen, skarpa och reflekterande, drar in åskådaren i en dialog med konstnären själv. Det finns sårbarhet i hans uttryck, en glimps av hans psykes komplexitet; de levande gula och röda färgerna i hans skägg berättar historier om värme mitt i kalla blåtoner. Historiskt sett placeras detta verk under en period där Van Goghs kamp med sin mentala hälsa var särskilt uttalad, men här visar han också en obestridlig styrka. Betydelsen av detta självporträtt ligger inte bara i dess konstnärliga genomförande, utan också i hur det förkroppsligar den bestående andan av Vincent Van Gogh, vilket gör att vi kan koppla samman med honom på en djupt mänsklig nivå.